Den 1 oktober 2004 tog vi farväl av dig för alltid. Jag kommer aldrig att glömma dig.

Ditt leende, så välbekant och tryggt.

Du har fått din egen plats i mitt hem — en plats för dig och mig, så att du alltid kan vara nära mig.

Att ta farväl var oerhört svårt för mig, för det handlade om så mycket mer än bara din sjukdom.

Född

Född den 25 januari 1931 i Monster, Zuid-Holland. Hade en syster, Coba Slot-Broekman.

Familj

Gift med Janny Alferink den 6 april 1955.

Barn:

• Lucette Ineke, född 5 februari 1957 – död 8 juli 1959
• Irma Lucette, född 23 juli 1961
• Ingrid Karin, född 16 december 1962
• Angélique Celesta, född 3 augusti 1969

Avliden

Den 29 september 2004 valde du själv att avsluta ditt liv. I närvaro av din familj tog du ett värdigt farväl av oss. Vi visste alltid att du aldrig ville leva som ett tomt skal.
Lungcancern hade till slut inte bara förstört dina lungor, utan också släckt det sista ljuset i dina ögon.

Avskedet

Det första besöket i januari 2004, på din födelsedag på sjukhuset, brände sig fast i min själ. Jag var helt omtumlad och kände hur allt jag hade byggt upp höll på att falla samman. Men det var inte sant. I slutändan hjälpte det mig vidare – om än på ett annat sätt än jag hade önskat. De följande dagarna var jag djupt tagen av din sjukdom, så tagen att jag själv blev sjuk av oro och sorg.
Det slog rakt in i hjärtat. Förlamningen inom mig var enorm. Ändå ville jag ta farväl av dig på mitt eget sätt. Trycket från mamma runt dig gjorde det svårt för mig. Jag kunde nästan inte säga det jag ville säga. Det fanns för mycket obearbetad smärta i mig, för mycket som fortfarande kämpade för att få plats.

När du väl var hemma igen var jag tacksam över att få lite tid ensam med dig. Men det var svårare än jag hade trott – särskilt när du började tala om eutanasi. Det skrämde mig, även om jag alltid vetat hur du tänkte. Du var beredd att kämpa för något som hade mening, men inte för något hopplöst.
I det ögonblicket förstod jag att hur tungt det än skulle bli, så skulle jag följa dig hela vägen.

Jag ville ge dig styrka när jag var hos dig, men jag märkte hur min egen energi tog slut. För barnens skull fortsatte jag kämpa. Min familj är allt för mig – och jag vet att du förstod det.
Jag hade så gärna velat dela den lyckan med dig, men jag kunde inte. Rädslan var för stor, barnen för sårbara. Det fanns så mycket jag ville säga dig, men när jag äntligen kunde, ville du inte höra. Du kunde inte tro mig.
Nu var du för svag, och jag bestämde mig för att inte slösa din kraft på det. Hur svårt jag hade det märktes också i att jag knappt kunde formulera mina tankar. Jag ville skriva ner allt jag kände, men det var som om orden inte längre fanns. Därför gick jag ut. Ut i naturen. Det hjälpte mig att samla kraft igen. För du behövde mig – men det gjorde även Gavin och Glenn.
Snart skulle de ha sommarlov.
Efter några dagar ute skrev jag dikten 5–7–2004, till dig och om dig. Efter den början kände jag mig lite starkare. Att skriva ner min rädsla gjorde den lättare att bära. Men jag visste att det skulle bli svårt att leva med den. För i mitt hjärta älskar jag dig djupt, pappa. Men jag kan inte glömma allt som hänt i vårt hem.

Nästa dag skrev jag texten 6–7–2004, också till dig. Det första mötet var intensivt, även om du inte var ensam. Jag försökte fokusera helt på dig och stänga ute allt annat. Det var inte lätt.
Mamma drog hela tiden uppmärksamheten till sådant som inte betydde något för dig eller mig. Visst är det trevligt att se ett foto av ett barn man inte känner, men det tog bort fokus från det viktiga. Det pratades om allt – utom om dig.

De följande dagarna var ännu svårare än dagen då jag fick veta att du var sjuk. Jag försökte förstå vad jag ville och vad jag inte ville. Mitt hjärta sa en sak, mitt förnuft en annan. Hur mycket jag än älskar dig, måste jag tänka på barnen.
Jag ville så gärna visa dem för dig, men jag visste att det skulle vara för svårt för dem. Det skulle dra dem in i ännu en sorg, ännu fler frågor. Och det ville jag inte. Det hade hänt för mycket de senaste åren. Och så var det mamma. Jag kände bara en iskall tomhet när jag såg henne eller tänkte på henne. Till slut mindes jag dikten jag skrivit tidigare samma vår – Bedrogen, maj 2004.

Som en bomb kom beskedet om din sjukdom. I det ögonblicket förlorade jag all hopp. Hoppet om att jag någonsin skulle kunna dela saker med dig igen. Jag var djupt förtvivlad när jag besökte dig på sjukhuset. Du var inte längre den du hade varit.
Det första som kom upp i mig var detta.

Att säga farväl
Vad svårt det är
För dig för mig
För oss alla
En gång var du en ros
Nu är du bara skör

© Angélique, januari 2004

Kära Pappa,

Där såg jag dig äntligen igen
Men inget leende fanns längre i ditt ansikte
Smärta djupt i mitt hjärta för att du måste lida så
Jag önskar att jag kunde kämpa vid din sida
Tyvärr räckte våra ord inte till
Och tiden räckte inte heller till
Det finns så mycket jag skulle vilja berätta för dig
Det kan du kanske inte föreställa dig
Men rädslan djupt i mitt hjärta slår då till
Vart tar mamma vägen med den kunskapen
Smärtan jag kände när mamma talade om dig
Gjorde att en mur inom mig brast
För även om jag inte såg dig längre
Fanns du desto mer i mina tankar
Vid mitt bröllop fanns du i mitt hjärta
Det var en helt ny början för mig
När jag väntade Gavin pratade vi fortfarande i telefon
Men du kunde inte förstå mig, jag berättade ingenting
Vid alla vackra och mindre vackra dagar
Lyckades du alltid hitta en plats i mina tankar
Och nu ligger du där
Ditt liv nästan slut
Jag vet inte längre vad jag ska göra
Jag är rädd
Rädd

Angélique, 5–7–2004

Pappa

I mina drömmar är jag alltid hos dig
I mitt hjärta bär jag dig med mig
I mina tankar lever jag med dig
Jag vet hur svårt det är för dig
Nu när slutet håller på att komma nära
Hela ditt liv har du varit tvungen att kämpa
Gång på gång har du fått ge upp något
Du förlorade din första dotter till leukemi
Och på grund av omständigheterna kunde vi inte längre komma till dig
Det mamma gjorde mot oss gjorde oss trasiga och utmattade
Vi kämpar än i dag
I våra hjärtan lider vi med dig och ställer oss frågan
Vad kan vi fortfarande ge dig i dessa sista dagar.

Din dotter
Angélique, 6–7–2004

Bedragen

Ända sedan min födelse
Har du bedragit mig
Du har aldrig haft någon kärlek
För mig som ditt lilla barn

Dina lögner var en så stor del av ditt liv
Att vi också var tvungna att leva i dem
Du bedrog din egen man och dina barn
Men inte ens det var nog för dig

Du bedrog alla som korsade din väg
Använde alla efter vad du behövde dem till
Du valde dina offer helt slumpmässigt
Så länge du bara kunde härska

Ditt svek kom aldrig fram
För ingen vågade motsäga dig
Du var modern i en mönsterfamilj
Så ville du visa oss för världen

Men under tiden stal du vår barndom
Skadade vårt förtroende med alla dina krav
Tills till och med lydnad inte längre var ett val
Och även sexualiteten blev ett faktum

Du ville att dina barn skulle lyda dig blint
Du ville att din man skulle följa dig utan att tveka
För bara då kunde vi bli bedragna
Bedragna av en kvinna som kallar sig mor

Du gick så långt att vi bara fick tala
När du godkände det
Du gick så långt att du bröt
Alla vänskaper redan i sin början

I åratal har du bara bedragit oss
Dina så kallade sjukdomar skulle få oss att tro
Att vi måste ta hand om dig i stället för tvärtom
Att vi måste ge kärlek utan att få något tillbaka

Dina anklagelser mot dina egna barn
För att nå ditt mål
För att få total makt
Över din egen familj

Till slut bedrog du dig själv
Ingen vill längre möta din blick
Ingen lyssnar längre på din sjuka berättelse
Nu talar vi ett helt annat språk

Rädda som du gjorde oss
Med ditt psykologiska krig
Så genomtänkt
Men nu har du förlorat

Jag hatar dig inte längre för vad du gjorde
Jag hatar bara varför du gjorde det
Varför du överskred gränserna för det tillåtna
En fråga återstår för mig

När får jag ro?

maj 2004

Feber

En dag utan början
En dag utan slut
Allt lika hett
Allt lika kallt
Ständig törst
Bara dricka för törsten
När får jag lust att äta igen
När blir jag människa igen

juli 2004

Farväl sommar

Farväl sa sommaren
Hej ropade vinden
Se på mig sa solen
Nej, på mig sa molnet
Vila och lugn störs
Allt mer oro hörs
Titta omkring dig och se sommaren gå
Då vet du att hösten åter står på tå
Färger i träden
Färger ännu i solen
Tills vinden ska komma
Då blir det stilla
Vintern har kommit

21–9–2004

Natur

Livet är som naturen
På våren börjar ditt liv
Då kan du uppleva den största glädjen
Men du måste också lära dig mest
Och det går inte utan att få sår

När sommaren kommer in i ditt liv
Förstår du att det finns mer än dig själv att leva för
Då lär du dig också att hjälpa andra att leva

På hösten får du skörda frukterna
Av ett fruktbart och kärleksfullt liv
Då får du njuta av allt du har gjort

Och till sist kommer vintern
Kylan fäller ditt liv
Sorg finns hos dem som älskar dig
Men vet att du alltid i deras hjärtan
Kommer att ha din egen plats

Angélique, 21 september 2004

Kämpa

Inget kämpande var för mycket för dig
Du ville allt, även om du inte såg så mycket
Ofta var vi dina ögon
Men det fick dig inte att stanna upp
Du förblev aktiv i och omkring hemmet

På långa semestrar var husvagnen ditt hem
Vandra i bergen
Över avsatser och vattenfall
Men även hemma hjälpte du oss
Med att lära oss så många saker

Allt det vackra finns nu i mina tankar
Minnen älskade av mitt hjärta

23 september 2004

Sorg

Djupt inom mig
Är du en del av mig
Vem är jag utan dig
Vem är du utan mig
Tårar låter dig inte gå
Min andning låter dig inte gå
Jag vet att jag måste
Men vem är jag då
Utan sorg

Angélique, 29 september 2003

Livets resa

Din livsresa började vid havet
I Monster nära Haag
Du reste vidare till Drenthe
Och fann din älskade på heden
Reslusten började på Vlieland
Fortsatte till Teutoburger Wald
Belgien och Luxemburg, då fanns ingen återvändo
Du ville se mer och blicka längre bort
Så du sökte dig till Alperna

Först fanns kärleken till Österrike
Sedan utforskades även Schweiz
Resor med husvagnen genom berg och dalar
Först bara ni, senare med husvagnsklubben
Din kärlek till resor var en sann passion
Så när det väl gick ville du mer
Vi började utforska Skandinavien
Från båten till Norra Ishavet
En fantastisk resa att aldrig glömma

Sedan följde nya underbara resor
Till Schweiz och Österrike
Då var du lycklig som en kung
Husvagnen förblev en del av ert liv
Även när resorna stannade i Nederländerna
Ända till nyligen njöt du av naturen
Av denna vackra livsresa

Vila i himlen, jag älskar dig
Angélique, 2–10–2004

Det lindrar känslan inom mig.
Utmattad av din sjukdom
Blev du till slut helt blind
Överväldigad av obehag och smärta
Har din livsresa nått sitt slut
3 oktober 2004

Pappa

Aldrig såg jag dig kämpa så
Andnöden fick ditt liv att lida
Ibland undrar jag
Hur länge du visste det
Har du kanske
Väntat så länge du kunde
Så att ditt lidande
Inte skulle bli så svårt
Som du trodde

Ditt lidande gjorde lika ont i oss
Vi insåg att det inte fanns någon framtid mer
Endast vår kärlek
Kunde vi fortfarande ge dig
Tillsammans skapa några sista minnen

Du gjorde det inte lätt för oss
När vi visste att all kärlek hos mamma upphör
Så vi accepterade det
Och lärde oss samtidigt av det

Men ingen kunde säga oss
När du skulle ställa din fråga
Med all vår kärlek följde vi dig
För du var förberedd
För denna resa

Allt ljus, all kärlek och all energi
Till dig
Senare kommer tiden
Att
Sörja dig

3 oktober 2004

Att ta farväl av dig
Är så oerhört svårt

Pappa

Alltid was er nog een sprankje hoop
Met jouw onheilstijding
Ging die voor eeuwig
Naar de sloop
Tijd voor praten was er niet meer
Het kostte zoveel energie
Dus besloot ik
Dat het zo beter zou zijn
Ik heb lang geleden
Besloten
Mijn geheim te bewaren
Om niet nog meer druk
Op je schouders te leggen
Spijt heb ik niet
Je had al zoveel verdriet

4 oktober 2004

Djupt inom mig
En intensiv sorg
Den finns där
Men du ser den inte
Mitt förstånd och min känsla
Kämpar en ojämn kamp
Gråta eller inte gråta
Eller gömma allt
Endast tillsammans
Tillsammans med dig
Kan jag gråta
Är jag i djup sorg

Karin, tack för allt, 6 oktober 2004

Pappa

Djup beundran för dig
För allt du gjorde
Du kunde inte längre arbeta
För ditt arbete gled dig ur händerna
Ikappsprungen av modern teknik
Sökte du nya vägar

Allt gjorde du själv
Bygga radioapparater
Installera kaminer
Utrusta husvagnen
Med många tekniska finesser
Så kommer jag alltid att se dig
Med beundran

6 oktober 2004

Pappa Så långt borta och ändå nära I frid och ro du och jag för alltid tillsammans

6 oktober 2004

En sista blick
Ett sista ord
Nu du och inte jag
Får du gå till en plats
Som vi bara
Har hört talas om

Angélique, 6 oktober 2004

Mamma

Ofattbart att du kunde göra mig så ont
Medan jag i så många år gjorde allt för dig
Du förstörde min kropp
Men också min själ
Allt för dig
Ingenting för mig
Jag var inte mer än din tjänare
Än i dag förnekar du det
Men det är verkligen sant

7 oktober 2004

Irma

En spegel

Länge höll jag det jag såg gömt
Jag ville helt enkelt inte se det
För mamma hade redan bedragit mig
Men nu, efter min djupa smärta
För att låta allt bli fridfullt för pappa
Inser jag plötsligt det jag inte ville se
Men som ändå har hänt

Det är som en spegel
Du är på många sätt hennes avbild
Inte heller du hade någon kärlek för mig
Jag var en börda
Du sa det själv
Bara några dagar sedan
När vi tog farväl av pappa

Nu ser jag det jag inte ville se
Jag var för dig inte mer än en tjänare
Någon du kunde få att göra allt
Du lovade mycket men höll ingenting
Du lämnade mig ensam i din lägenhet
Medan du själv hade det som roligast
Eller lät mig springa för allt möjligt
Så att du kunde skriva till dina avlägsna vänner

Och allt du lovade
Det blev aldrig av

10 oktober 2004